December 20

Star Wars: The Force Awakens

Den här analysen är full med spoilers!!
Du har blivit varnad..

“Den här filmen är definitivt bättre än prequel trilogin” var en av de första sakerna jag tänkte på när jag lämnade biografen. Men det säger inte mycket, frågan är, hur förhåller den sig till den ursprungliga trilogin? Filmen är väldigt bunden till de första filmerna, så mycket så att det är svårt att se den som en fristående berättelse. Detta är dock inte något negativt, titeln säger tydligt att den är en del av en större serie vilket är varför jag och så många andra är villiga att betala för att se den på bio. Något som däremot går att ifrågasätta är hur lik filmen är episod fyra (den första Star Wars filmen som gjordes). På många vis kändes den nästan som en remake av den ursprungliga filmen.

Vi följer en föräldralös karaktär som bor på en ökenplanet. Denne hittar en droid som bär på viktig information och som letar efter sin ägare. De lämnar planeten tillsammans i Han Solos Millennium Falcon. Vi får veta att karaktären är en bra pilot och har en stark men outvecklad koppling till “The Force”. Samtidigt får vi följa en mäktig sith som är en general inom den onda armén och som leder jakten på droiden. Han tillfångatar en kvinnlig karaktär och försöker få henne att ge honom information men hon lyckas rymma. Den onda armén använder ett vapen kraftfullt nog att förstöra planeter. Sith generalen mördar en fadersfigur inför ögonen på huvudkaraktären. Trots dåliga odds lyckas rebellerna förstöra supervapnet precis innan det hinner användas mot rebellernas bas. I samband med detta lider sith generalen ett personligt nederlag men överlever ändå slaget.

Sammanfattningen ovan kan beskriva både den här och den första Star Wars filmen vilket är varför den nya filmen kan ses som en remake, självklart finns det flera viktiga element som skiljer dem åt men det är ändå svårt att ignorera alla likheterna. Detta är inte nödvändigtvis något som gör filmen sämre men det får den att kännas mindre originell. En ytlig skillnad är att den nya filmen även tar med historien om Finn, en storm trooper som hoppar av och försöker fly från sin tidigare armé. Det är till synes något nytt men detta leder i slutändan till att Finn ersätter Han Solos roll i den äldre filmen.

I episod fyra hjälper Han Solo till att rädda Leia men överger Luke och rebellerna då han anser att attacken mot dödsstjärnan är ett självmordsuppdrag. Han återvänder dock i sista sekunden för att rädda Luke vilket leder till att dödsstjärnan kan förstöras. I den nya filmen överger Finn Rey och rebellerna för att han vill fly så långt bort som möjligt från den nya ordern och ångrar sig bara när hon hamnar i knipa. När han i slutet av filmen tar sig an självmordsuppdraget är det huvudsakligen för att rädda henne. Även detta leder till att supervapnet kan förstöras vilket är varför vi kan säga att de har samma roll.

Inte för att vara kontroversiellt men jag har alltid tyckt att den första filmen är den svagaste i hela serien. Jag tycker att den är “bättre”, rent tekniskt, än prequel filmerna men jag skulle hellre titta på vilken som helst av dem än se om episod fyra. Jag tycker bara den är så platt och tråkig. Trots detta och fastän jag tycker att The Force Awakens känns som en remake av den tycker jag inte illa om den nya filmen, jag tyckte faktiskt den var rätt bra. Den har vissa problem och den känns inte så originell men i princip allt som skiljer den från originalet är i min åsikt en förbättring.

Ett exempel på en förbättring är hur den nya filmen hanterar dödandet av fadersfiguren. Obi Wan låter sig i princip mördas och dyker sedan upp igen som ett spöke/en röst i Lukes huvud vilket för oss som åskådare innebär att hans död inte har någon betydande skillnad alls. Han verkar dessutom inte ha någon som helst personlig koppling till någon annan än Luke och Darth då han har levt som en eremit under hela Lukes uppväxt.

När Han Solo dör är det i ett försök att rädda sin son och han dyker inte heller upp senare i någon form. Han har personliga kopplingar till flera av karaktärerna i filmen vilket gör det hela så mycket mer tragiskt. Han är dessutom en så klassisk karaktär att hans död säkerligen kommer att lämna ett avtryck i populärkulturen, jag kan inte komma på något liknande exempel inom filmhistoria (möjligtvis när Spock dog i Star Trek: The Wrath of Kahn men han återuppstod i uppföljaren vilket knappast händer här).

Detta är bara en av många saker som gör den här filmen (i min åsikt) bättre än originalet, jag skulle kunna ge fler exempel men om jag ska ta upp allt så blir det här en väldigt lång text. Filmen har dock ett problem som den gamla filmen inte hade, den har inget slut.

När den första filmen gjordes hade ingen räknat med att den skulle bli så populär vilket är varför en direkt uppföljare inte var planerad. När de sedan insåg vad dom hade gjordes den andra och tredje filmen  tillsammans och de kunde därför påbörja något i den ena filmen och avsluta det i den andra. Episod fem slutar med många lösa trådar som sedan får sina upplösningar i episod sex, i princip samma sak händer här. Trots att filmen följer strukturen från episod fyra så har den inte samma slut. Detta beror på att den nya filmen fortsätter längre än originalet. Om vi lägger filmen sida vid sida om den gamla trilogin kan vi se att The Force Awakens inte slutar förrän efter slaget på Hoth när Luke har gett sig av för att hitta Yoda, med skillnaden att det i den nya filmen är Rey som ger sig av för att hitta Luke. Att filmen saknar slut gör den inte på något vis sämre, det innebär bara att den inte är komplett inom sig själv. Vi får helt enkelt vänta på de andra filmerna innan vi kan bedöma den mer utförligt.

Mina förhoppningar för de kommande filmerna i serien är att de ska våga göra något mer originellt istället för att bara fortsätta spegla den gamla trilogin. Som sagt så gillar jag filmen men jag hoppas verkligen att den nya trilogin inte bara blir en remake.

October 18

Beasts of the Southern Wild

En filmanalys jag skrev till en uppgift på filmutbildningen. Filmanalysen förutsätter att du har sett filmen som analyseras så om du inte har sett den finns det en risk att du blir förvirrad och får den spoilad för dig.. såå.. se den först? Finns på Netflix!

Beasts of the Southern Wild (2012)
en filmanalys av Kevin E Karlsson

Beasts of the Southern Wild handlar om en ung flickas resa till självinsikt i ett samhälle som hotas av förintelse. Filmen berättas genom flickans (Hushpuppys) synvinkel vilket resulterar i ett unikt, fantasifullt drama. Detta åstadkoms genom att hela tiden ha en låg höjd på kameran samt att den är handhållen vilket ger ett mer sporadiskt intryck vilket det är lätt att tänka sig att ett barn har. Mycket av upplevelsen med filmen kommer ifrån att vi som publik har en annan förståelse för vad som händer än sexårige Hushpuppy som drar andra slutsatser än vi skulle gjort och blandar även ihop verklighet med fantasi. Vi blir dock tvungna att acceptera dessa fantastiska inslag som en del av den diegetiska verkligheten eftersom de ändå kan påverka filmens värld. Samtidigt går det även att tolka mycket av det vi ser som att det bara händer i Hushpuppys fantasier. Det existerar således två diegetiska världar i filmen, den som Hushpuppy upplever och den som de andra karaktärerna förhåller sig till. Vi som åskådare har möjlighet att urskilja båda dessa världar och kan därför få mer förståelse för vad som händer än Hushpuppy har trots att vi hela tiden är bunden till att bara följa henne och se vad hon ser. Det kan dock även leda till det motsatta och förvirra oss som åskådaren när filmen visar saker som bara händer i huvudkaraktärens fantasi.

Den första scenen som tydligt visar att Hushpuppy fantiserar ute i den verkliga världen är när hon hör en röst som hon identifierar som sin mammas. Rösten verkar komma från ingenstans men Hushpuppy verkar inte förvånad, rädd eller på något annat vis överraskad av den. Det är tydligt att rösten existerar i den diegetiska världen åtminstone för Hushpuppy men vi kan anta att ingen annan karaktär i filmen skulle kunna höra den. Rösten försvinner direkt när Hushpuppy hör sin pappa, Wink utanför huset. det blir på så vis tydligt att även Hushpuppy visste att rösten egentligen inte var verklig utan snarare en tröstande lek. I nästa scen får vi ett exempel på hur vi som publik kan förstå mer än huvudkaraktären fastän vi är bundna till att se bara vad hon ser. Wink har på sig vad vi direkt kan identifiera som en sjukhuskappa och ett patientarmband, Hushpuppy har dock inte samma referenser som vi har och frågar honom förvirrat varför han har på sig en klänning. Vi kan förstå varför Wink är på dåligt humör samtidigt som vi har förståelse för Hushpuppys förvirring.

När de två sedan bråkar och Hushpuppy slår Wink på hjärtat så att han faller ihop samtidigt som en åska mullrar till blir gränsen mellan verklighet och fantasi plötsligt otydligare. Vi ser att mullret, åtminstone som Hushpuppy uppfattar det, kommer från att polarisen börjar smälta och bryts isär vilket i sin tur frigör ur-oxen. Hon tolkar detta som om något har gått fel och att hela världen är på väg att rasa samman. Detta kan tolkas antingen som om hon har helt rätt i sina teorier men även som att hon har dåligt samvete för vad som hände och att fantasin är hennes sätt att hantera det. Det är svårt som tittare att inte överväga båda dessa möjligheter som den “riktiga”. Direkt efter den scenen kommer larmet till byn om att stormen är på väg vilket tycks stödja teorin om att världen håller på rasa samman. När stormen väl slår till får vi se en ur-oxe i mörkret men denna gång utan en voice over av Hushpuppy som förklarar vad den har för betydelse, eftersom den dyker upp i samband med stormen är det dock troligtvis hennes föreställning av stormen personifierad, alternativet är att den verkligen var där den natten. Det finns dock inget i nästa scen som tyder på det och inte ens Hushpuppy verkar uppfatta det så.

Ur-oxen dyker upp igen lite senare, även denna gång utan att vi får någon direkt förklaring till vad dess syfte är men direkt efter att vi fått se den riva ner några byggnader klipper filmen till Hushpuppys voice over som berättar att allting började dö två veckor senare, detta antyder återigen att ur-oxen fungerar som en bildlig metafor för att någonting negativt händer och egentligen bara representerar ett övermäktigt hot. När den dyker upp nästa gång har däremot någonting förändrats, vi får nu se en grupp på fem ur-oxar varav en av dem blir uppäten av de andra samtidigt som Hushpuppy säger i en voice over att starka djur är skoningslösa och att de äter upp sina egna föräldrar. Detta kommer direkt efter en scen där hon får veta att hennes pappa är sjuk och vi kan därför anta att det vi ser är hennes sätt att tolka och försöka hantera situationen. Till skillnad från tidigare gånger ur-oxen dykt upp är den alltså inte längre ett utomstående hot utan snarare någonting hon upplever att hon själv måste bli för att kunna överleva.

När gruppen rymmer från härbärget och Hushpuppy får veta att Wink är döende kommer den längsta och mest otydliga fantasidelen av filmen. Vi ser Hushpuppy tillsammans med tre andra barn i hennes ålder springa ut i havet. De fyra simmar till en liten båt som ger dem skjuts och Hushpuppy förklarar för kaptenen att hon ska hitta sin mamma. Hon frågar vilket håll de är på väg åt men kaptenen svarar att det är oviktigt, båten tar dem precis dit de behöver vara. De anländer till “Elysian fields” en flytande krog där lättklädda kvinnor dansar med gästerna. Hushpuppy träffar en kvinna där som tillagar alligatorkött åt henne vilket är samma maträtt som hennes mamma lagade åt Wink natten Hushpuppy blev till (enligt Wink själv). Kvinnan säger åt Hushpuppy att hennes värld en dag kommer att rasa samman och att ingen annan kommer att hjälpa henne fixa det, det är upp till henne själv. Hushpuppy dansar med kvinnan, därefter säger hon att hon måste gå hem. Filmen klipper till de fyra barnen vandra igenom träskmarker och sedan till fyra ur-oxar som också vandrar genom träskmiljön. Ur-oxarna närmar sig och börja jaga dem, de andra börjar skrika och springer men Hushpuppy stannar, vänder sig om och stirrar ledaren i ögonen. De fyra ur-oxarna böjer sig ner på knä framför henne hon säger åt ledaren att den är hennes vän på sätt och vis och därefter att hon måste ta hand om sina egna. Ur-oxarna vänder sig om och vandrar bortåt. Hushpuppy går in i huset där Wink ligger döende och tar fram en frigolitlåda som innehåller mat som hon ger till honom. Han säger att det är gott därefter börjar båda två gråta och Wink dör.

Precis som i många av de tidigare gångerna när till synes magiska saker sker går det att tolka den ovannämnda sekvensen på två olika sätt. De här scenerna är dock annorlunda än de övriga då de visar mer av det fantasifulla och vi får till mycket högre grad se Hushpuppy interagera med de fantasifyllda inslagen. Det första sättet att tolka det är att det händer precis som vi får se det. Problemet med denna tolkning är att ur-oxarna i så fall hela tiden var verkliga vilket leder till flera problem. Varför fick vi se dem när de inte var i närheten av Hushpuppy? Filmen är hela tiden bunden till henne och vi ser aldrig vad någon annan gör utanför hennes närhet så vi borde inte heller få se dem. Vi skulle kunna förklara detta med att vi får se både Hushpuppy och ur-oxarna och att det på så vis är konsekvent. Problemet då kommer vid den slutliga konfrontationen, om Hushpuppy inte skapade ur-oxarna i sin fantasi varför är hon då inte rädd eller åtminstone överraskad när de kommer? Vad menar hon med att den är hennes vän på sätt och vis om hon inte på något vis har haft att göra med den tidigare? Den enda logiska slutsatsen vi kan dra är att de övernaturliga elementen i filmen bara existerar för Hushpuppy, hon är bekant med ur-oxen för att de skapades ur hennes fantasi, först som en representation för ett övermäktigt hot, därefter som en ren djurisk förebild och slutligen som krafter bortom hennes kontroll. De är i slutändan döden, förändringar och förstörelse men även i den formen hennes vän, på sätt och vis.

Resan Hushpuppy gav sig ut på för att träffa sin mamma är den svåraste delen när det gäller att separera verkligheten från fantasin. Det som antyder att är hennes fantasi är först och främst hur de tar sig dit, det vill säga, båten som alltid tar dem dit de behöver komma. En annan ledtråd är när de sedan anländer till krogen och vi får se att den heter “Elysian fields”. Elysian fields (eller “de elyseiska fälten” på svenska) är enligt den grekisk-romerska mytologin en plats dit goda människor kommer när de dör. Det sägs aldrig rakt ut i filmen vad som hände med Hushpuppys mamma men genom att de använder det namnet blir det lätt att tolka det som att hon är död. I Hushpuppys diegetiska värld reste hon dit och träffade sin mamma men vad hände i filmens andra verklighet? Den enda tydliga ledtråden vi får är maten som hon har med sig tillbaks, troligtvis är det kycklingburgare då det är något som mannen på båten hon åkte med pratade om. Det faktum att vi ser att hon har med sig något annat än det hennes mamma på Elysian fields lagade räcker hursomhelst för att bevisa att något annat måste ha hänt. Poängen är att hon har med sig mat utifrån som Wink inte bara äter utan även tycker om vilket får honom att inse att världen utanför kanske inte var så hemsk ändå. Vi inser att även han har levt i en falsk verklighet då han trodde att världen bortom deras hem inte hade något att erbjuda.

Det finns många sätt att tolka vad som egentligen händer i Beasts of the southern wild, samtidigt är hela filmen i sig är fiktiv vilket skapar ytterligare en verklighet att förhålla sig till. Hushpuppys fantasier är en fiktiv värld inuti en fiktiv värld, ändå kan den lära oss något verkligt om hur olika världen kan uppfattas genom andras ögon, vikten av att inse att hur en själv uppfattar världen också kan ha sina brister och att det bästa är att inte låsa sin syn på världen för mycket då det, som i Winks fall, kan leda till att vi inte klarar av att ändra på oss trots att omständigheterna kräver det. Det är samma poäng som de mäktiga ur-oxarna har, även de var en gång mycket mäktigare än människorna men deras oförmåga att anpassa sig efter behoven ledde i slutändan till att de utrotades när istiden kom. Med tanke på hur mycket det pratas om smältande isberg i filmen är det lätt att även tolka in ett miljöbudskap i filmen. Det är dock ett positivt sådant på så vis att det föregår med gott exempel snarare än att försöka skrämma upp. I slutet av filmen lämnar gruppen det gamla samhället då det inte längre kan ge dem vad de behöver för att överleva.